VÄLKOMNA, GARDEROBEN TILL VÄNSTER OCH VINYLBAREN TILL HÖGER
I 25 ÅR HAR HASSE JÖNSSON VÄLKOMNAT GÄSTER MED SAMMA HÄLSNINGSFRAS. HÄR HAR DU HISTORIEN OM THE TIVOLI, ROCK OCH NÖJESPALATSET I HELSINGBORG, SOM LIKT FÅGEL FENIX GÅNG PÅ GÅNG REST SIG UR ASKAN OCH ÅTERUPPSTÅTT.
NEJ, ULF GERHARD LUNDELL SA INTE:
”En inställd spelning är också en spelning”
I en intervju i Expressen 1991 sa han:
”En inställd spelning är en spelning det också eftersom det väcker känslor som saknad, irritation och bitterhet. Och de inställda konserterna är ju det enda folk pratar om, så något måste de ju betyda.”
I SKENET AV PANDEMIN så får man anta att folk, utifrån Lundells tes, har haft en hel del att prata om det senaste året.
”Saknad, irritation och bitterhet”…
Jo tjena. Är glaset halvtomt eller halvfullt och tack för kaffet.
Och plötsligt, trolleri!
”På fredagskvällen bubblar det i blodet”
Som om ingenting har hänt! The Tivoli i Helsingborg är plötsligt en vidöppen famn, igen!
– In i det nya, säger Hans Gösta Jönsson, mer känd som Hasse och cirkusdirektör för hela klabbet.
Han står i dörren denna fredagkväll. Som vanligt.
En snabb sportfråga: Hur känns det?
Han säger på sitt karakteristiska vis:
– Mäktigt, omvälvande, vackert med ny energi att göra det nya, upp igen på trampolinen och i den berg- och dalbana som är dagens samhälle. Nu löser vi biljett igen!
Som om nedstängningen och restriktionerna under pandemin bara var en slags märklig dröm. Eller för den delen, om man tittar bakåt på de tjugofem år som nu gått sedan The Tivoli öppnade: De inkastade handgranaterna, bombhoten, myndigheternas hårdnande kontroll, hoten om rivning som blev till en fysisk flytt av huset, och efter det: de galopperande kostnaderna och till slut den oundvikliga konkursen och så småningom – återuppståndelsen.
Fågel Fenix returns.
Det är alltså den är den första riktiga konsertkvällen sedan mars 2021 och på Tivolivats FB-sida har man samma vecka kunnat läsa läsa:
”@ VI HÖLL UT. I 568 dagar har vi levt med restriktioner. 568 (!!!)… Försök ta in det och försök även ta in att nu är det över. Vi vet att det är en märklig tanke; på fredag börjar vi leva igen. Ni vet, den alldeles magiska och såinihelvetes fantastiska känslan. Den känslan många av oss lever för. TACK. Tack för att ni alla höll ut. Tack alla er som stöttat oss genom denna svåra tid. Utan er, inget The Tivoli – Kärlek TT CREW”
Nu är det är som om man smällt av en annan slags bomb inne i lokalen, en mexikansk karamelltjur fylld med glädje, svett, utlevelse, kramar, drucken öl, spilld öl, applåder, busvisslingar. Och precis som vad gäller den en gång den legendariska Tivolikannan så är receptet evigt:
FULLT JÄRN!
Atomic Swing står på scen och alla besökare har alltså välkomnats av Hasse, som om han inte hade blivit Tivolidirektör fått en permanent roll i en evighetsföreställningen av Alice i Underlandet, som den från öga till öga lurigt leende Chesiirekatten.
Med mantrat som under alla år varit lika viktigt för besöket som Fader Vår i en gudstjänst:
– Välkomna, garderoben till vänster och Vinylbaren till höger.
De enda ord Hans Gösta sagt mer i sitt liv är högst troligt:
– Kärlek.
Alternativt:
– Kärlek på den.
De femhundra personerna i publiken får se ett knastrande elektriskt och atomiskt band leverera allt det som rock n´roll handlar om, intensitet, energi, hantverksskicklighet, glädje, övertygelse, anförda av Niclas Frisk i en Oliver Twist-hatt, knäbyxor och vandrarkängor, viftande med sitt trollspö till gitarr intill basisten, som med sin strut till mössa påminner om en fé från en Tim Burton-film. Keyboardisten klädd i en gustaviansk rock och slänger då och då till publiken rosor. Eftersom man ser det med delvis nya ögon efter den långa frånvaron så blir man påmind om den kraftfulla energi som alstras när en hängiven och dedikerad publik möter ett drivet gäng musiker. ”Stone you into the groove!”. Hell yeah!
Det är medicin.
Dagen efter sitter Hasse på klassiska Fahlmans konditori på Kullagatan i centrala Helsingborg, typ tvåhundra meter från Tivoli. I det inre rummet med träpanel och med ljudnivå som är respektfullt sordinerad, till och med kaffekopparna tycks landa ljuddämpat på sina assietter. Kontrasten mellan denna högborgerliga diamant och The Tivoli kan egentligen inte vara större.
Ändå inte. Båda är publika helsingborgska institutioner i sin egen rätt.
Hasse dricker kaffe, Rescued-juice och äter en ostfralla.
MIN IDENTITET ÄR SÅKLART OERHÖRT FÖRKNIPPAD MED THE TIVOLI. DET HAR JAG INGA PROBLEM MED, FAST IBLAND NÄR MAN ÄR MED MÄNNISKOR SOM INTE VET VAD THE TIVOLI ÄR, DET FINNS FAKTISKT SÅNA, SÅ KAN DET VARA RÄTT SKÖNT.
– Min identitet är såklart oerhört förknippad med The Tivoli. Det har jag inga problem med, fast ibland när man är med människor som inte vet vad Tivoli är, det finns faktiskt såna, så kan det vara rätt skönt.
Han ser sig omkring på de andra gästerna som inte tycks ta någon notis av ”Helsingborgs nöjespappa” som Helsingborgs Dagblad nyligen utnämnde honom till.
Pandemin?
– Gjorde jävligt ont. Om man i 25 har levt med soundcheckar, möte med publik, möte med artister och allt försvinner på två dar, va fan är detta? Ett helvete, en tystnad som var helt igenom konstig. Men OK, är läget så då får man landa in i sig själv, hitta en ny rytm, ny vardag, nytt sätt att titta framåt hur nya Tivoli ska se uti framtiden.
Han dricker kaffe, äter fralla,
– Det har ju också varit ett andrum och för mig personligen också på det sättet. Att pandemin kom innebar att jag kunde lägga kraft på familjen och på mig själv och lyssna och känna en ro i kroppen och det känner jag nu. Jag är en mycket mer lugn person än jag var hösten -17, då var jag helt out in space emellanåt. Jag var inte här, var inte mig själv.
– Jag har ju gått igenom en jäkla resa, fan hur har jag orkat? Det har ju faktiskt varit rätt tuffa grejor. Men jag har alltid känt någonstans, att om jag bara får andas lite och koncentrera mig på att ta nya tag så kommer man att studsa upp rätt igen.
Ja, den jäkla resan.
Uppvuxen på söder i Helsingborg. Pappan fotbollshjälte i HIF och i landslaget, Hasse kickar boll frenetiskt, tills han i sjuårsåldern får reumatism och under flera år får klippkort på sjukhuset, i Lund. Där på Julius platthandel köper han sin första skiva, A New Record med ELO. Energin leds om, från fotboll till musik, storebrorsans skivsamling, Hasse köper Melody Maker och New Musical Express, träffar så småningom sin store hjälte Kalle Pedal med sin patenterade ”slashasrock” och får vara med på en soundcheck och sjunga Blåa skor tillsammans med Kalle, vem blir någonsin normal efter det? Bildar bandet Slashasarna från syd där Hasse spelar bas och tar namnet Slas Hans.
– Kalle hade ett fantastiskt stort hjärta. Jag har alltid gått efter det uttrycket och känslan. Det som man tar för att få feelingen. Nerven!
Vi hoppar framåt och Hasse har börjat jobba på Studiefrämjandet och det är där han träffar Joakim Olin.
It takes two to tango. Keith och Mick träffades på lokaltåget som tonåringar och insåg att de bar samma typ av bluesplattor med sig. Ian Schrager och Steve Rubell som startade Studio 54 var collegekamrater. Rebecca och Fiona träffades när en gemensam vän fyllde år. Fiona var inställd på att inte gilla henne. Batman mötte Robin när han utredde mordet på Robins föräldrar.
Hasse:
– Vi började med ett gig på Söder på gamla Cesars Palace ”Va fan, det här är ju skitroligt.” Sedan gjorde vi Nasty Idols från Malmö, det gick också väldigt bra.
Efter ett mellanspel på Rockbolaget började de landa gig på den gamla Ångfärjestationen.
– Till slut fick vi en möjlighet att kliva in i huset på riktigt. 1996. Det var nedgånget som fan och det regnade in och kåken är liksom på bristningsgränsen. Staden ägde huset och vill fylla det med något bra, den förre krögaren hade bara lämnat och det stod tomt. Vi kände att här är det ju liksom ett jävligt gott läge.
Arkitekten Renzo Piano, som bland ritat Centre Pompidou i Paris, har sagt att byggnader är som barn, man vill att de ska få ett långt och lyckligt liv. Ett lyckligt möjligtvis men inte långt liv var ursprungstanken med Ångfärjestationen i slutet av 1800-talet. Bygganden skulle vara en tillsvidarelösning, och så blev det ju; huset står där fortfarande, tillsvidare, trots långtgående planer i nutid på att förvandla det till kaffeved.
Redan från början var Ångfärjestationen rock’n’roll.
Här har vi att göra med en byggnad helt i trä. Detta i ett arkitektoniskt sammanhang, det vill säga Skåne, som i huvudsak präglas av gult tegel, rött tegel, brunt tegel, gulbrunt tegel och ännu mera tegel. Dessutom formgiven som en gigantisk alphydda som inte skämts för sig på Matterhorns sluttning.
Om man tänker på det ursprungliga huvudsyftet med byggnaden är dock greppet klockrent.
Huset ligger på kanten till Sundet och på andra sidan börjar kontinenten. Det okända. Man klev av tåget i det karga Norden, i vadmalsrock, raggsockor och med svartbröd och finkel som medhavd kost. Man passerade genom byggnaden på väg till en båt som ska ta en över sundet och till det okända, till söderns apelsiner, kortärmade skjortor, vetebröd och fylliga viner. En transitplats, en PORTAL, i form av en alphydda, lika excentriskt udda som kvällar av sammet från vilka värmen aldrig drar sig tillbaka. För att travestera Dante Alighieri: ”I som här inträden låten hoppet börja.” Ja du gosse och madame, här startade det! Äventyret.
Exakt den typen av upplevelser som Hasse och Jocke var handelsresande i:
– Någonstans kände man. ”För helvete vi vill ju bara förverkliga, älska musik och bygga.” Men någonstans fattade man att det här blir ingen enkel resa. Vi hade ju sett också vad som har gjorts innan och Helsingborg var inte fullt ut mottagligt för vad vi sysslade med. Men hela tiden fanns tron på att det här skulle vi fixa och göra detta på ett supersätt.
– Vi hade gått på pumpen med stadsfestivalen Pop-i-topp. Helt nollade, vi hade inte en spänn när vi startade Tivoli. Veckan innan sitter vi på Koliba, tjeckisk restaurang, å dricker bier och där sitter den store nöjesjournalisten i Helsingborg på den tiden, väldigt drivande: ”Pågar det här kommer ni aldrig att lyckas med”. Det är som att sätta fyr på mig och Jocke. FIRE!”
– Vad är klockan?
Hasse ska vidare så vi bestämmer ny tid och plats.
Inget kan vara enklare.
Några dagar senare mönstrar vi på sundsbussen M/S Pernille. Gissningsvis har Jönsson åkt med den lika många gånger som Prince bytte kläder.
Skuggorna över vattnet. Måsarna upphängda i trådar över färjorna, och denna stora lilla båt som skeppar vällustingar som vägrar vardagen, fram och tillbaks, fram och tillbaks, det glittrar ibland i vattnet som av mareld, ibland är himlen som en kökkenmödding, Kronborg på andra sidan, där Shakespeare placerade Herr Hamlet, i vankelmod, att agera eller inte, ”…to take arms against a sea of troubles”.
Att förflytta något. Ska man, ska man inte? Sundet en passage, likt Bosporen i Istanbul, likt Gibraltarsundet eller det mellan fastlandet och Haikou. Den ständiga rörelsen. Vagnar som skjuts fram och tillbaks med öl, bilar på, bilar av. Genomströmningen, dygnet runt.
Helsingborg är annars en stad som alla andra. Uppdelad utifrån ekonomiska förutsättningar och resurser. Fast sällan så tydligt som i Sundets Pärla. Trädgårdsgatan är skiljelinjen, en osynlig Berlinmur utan gränsövergångar. Bara en gata. På ena sidan söder, på andra sidan norr. Söder är lika med mindre antal slantar, norr är lika med mer.
I den nyligen utkomna jubileumsboken om The Tivoli säger Maja Ivarsson i The Sounds:
– Jag tror i samband med att Hasse och Jocke lyckades boka artister som annars inte hade kommit till stan så tror jag också det satte ett självförtroende. I alla fall i min generation.
– Det gav en annan syn på stan. Det är ju en jäkligt segregerad och konstig stad. Jag är inte född i Helsingborg utan flyttade dit som väldigt ung från Åhus. Både om man jämför med barndomsstaden och Malmö där jag bor nu så sticker Helsingborg ut med sin otroligt knivskarpa gräns mellan söder och norr och de sociala skillnader som ligger i det. Tivoli ligger inte riktigt på gränsen men näst intill och jag tror det står för det också.
Hon menar att det kanske inte var de allra stökigaste från söder och inte de allra snobbigaste från Norr som hittade dit men de andra mitt emellan. Att Tivoli var en skarv där mellan norr och söder där man kunde mötas och uppskatta all typ av musik, inte bara livemusik utan även klubbkvällar och i Vinylbaren.
– Det var en knutpunkt för många musiker och konstnärer. Jag kan idag kan känna mig väldigt stolt över vår generation, just slutet på 70-talet och början på 80-talet allt från Ola Selmen, Nic Schröder, Emil Larsson, Vi i The Sounds, Robert Lillhonga.
Hon pekar på att det var väldigt många i samma umgängeskrets som lyckades under samma generationsspann och att det var fantastiskt att de alla lyfte varandra i början av karriären.
Hasse kommer nu upp med en bricka med smørrebröd och varsin pilsner på däck.
– Ja, precis. Sounds, utsålt, det var jäkligt fint. De började i Vinylbaren och sedan att man kan lyfta upp dem på stora scenen och det är ju jäkligt vackert.
Han ser upp i himlen.
– Sicken dag.
Sol. Ingen vind. Vi passerar The Tivoli på väg mot hamninloppet och Milles staty
– På gensyn, säger Hasse till huset.
Sen kommer en Lundellimitation, ett stående inslag i Hasserepertoaren:
– ”Din galning, nu åker vi”.
Han fortsätter:
– ”Jag köpte ett par strumpor här igår… nu vet jag inte vad de står för längre. Var är det här landet på väg?”
Det låter exakt som Lundell. Alla som känner Hasse vet att de där imitationerna kan komma när som helst.
Andra gånger kan det vara en imitation av Sven-Bertil:
– ”Det var på den tiden Hans Gösta bodde på stranden i Malaga då kom det fram en blondin med sin luta och sa ”Hans Gösta vem har gett dig denna ödmjukhet?”.
Det låter exakt som Sven-Bertil.
Imitationerna är ett inslag i hans egna språk ”Hassiska”.
Maria Smith i Smith&Thell säger i jubileumsboken:
– Han står i dörren och säger ”Välkomna, välkomna, kärlek, kärlek”.
Han skriver för övrigt på samma sätt som han pratar, i mail och sms. Långa meningar, utan några punkter, typ ”hallå hallå ah de e gott snack och kärlek på den”.
Viktor Thell talar i samma intervju om sina tidiga år på Tivoli:
– Hasse är en av de mest positiva människorna som jag har träffat. Då förstod man inte hur mycket problem av alla slag som han har hanterat, man trodde att allt var guld och gröna skogar, han var alltid glad och aldrig bitter.
Det har funnits anledning till sura miner. Riktigt riktigt sura miner.
Som det många gånger kan vara så börjar svårigheterna någon helt annanstans, i en helt annan verklighet, som inte egentligen har med den första att göra. Tillfälligheternas spel skulle man också kunna kalla det.
I Helsingborgsregionen cirklade i slutet av nittiotalet bokstavligen personer runt på sina motorcyklar som valde ett alternativt liv framför det ”vanliga”. I två fraktioner. Hell´s Angels och Bandidos. Det här är killar som Hasse växt upp med, parallellklasskillar, de kommer och hänger på gigen på Tivoli och so far är det inget konstigt. Till det hålls ett krögarmöte med polisen:
– Då sitter polisen och säger: De ska inte släppas in med västar på. OKEJ?! Och vi: Hur fan ska vi bete oss? Ska vi säga till dem att ta av sig västarna? Backar ni om det smäller? ”Ja ni har full backning” Okej, då vet vi det.
Nästa gång de kommer ombeds de att ta av sig västarna. Och då blir The Tivoli spelplats för ett krig som egentligen utspelas mellan polisen och MC-gängen. Det skjuts in i byggnaden om nätterna, någon kastar in en handgranat. Pang pang pang.
– Folk i stugorna på Tågaborg, i Rydebäck och Påarp drar slutsatser som man lätt kan göra. Ingen rök utan eld. Jönsson är en filur, ja den där Olin också. Många resonerar också utifrån minsta motståndets lag: Släpp in dem. Ge dem vad de vill ha.
– Det fanns inte. Aldrig! Hur ska jag kunna leva med det? Hur ska världen liksom se ut när de får trampa och äga liksom.
I samband med att Staffan Hellstrand ska spela så bombhotas Tivoli, hela området spärras av, in med bombhund som genomsöker fastigheten, ingen bomb.
Staffan Hellstrand:
– Jag är inte en speciellt modig person, men när till exempel någon är taskig mot mina barn, vilket har hänt, så blir jag så arg att jag näst intill skiter i konsekvenserna. Samma sak här, Det var exempellöst orättvist. Två entusiastiska rocksnubbar, som brinner för att folk ska lyssna på musik och ha det gott, drabbas av något sådant.
Staffan och bandet hade dragit sig tillbaks till hotellet.
– Jag sa till de andra musikerna att ni får göra hur ni vill men jag tänker spela om jag så ska stå på torget utanför och dra låtarna. De var på och när vi sen gick på scen inne på Tivoli efter midnatt så var det helknökat.
Som vanligt var Lilla fågel blå extranummer men Staffan var i det laget rätt taggad. >>>
– Så jag drog igång Neil Youngs Hey Hey My My och fick stå och skrika ackordbytena in violinistens och basistens öra. Sen stod vi och publiken tillsammans och sjöng ”Hey,hey, my, my, rock ´n roll will never die” i minst en kvart klockan två på natten. Efter det var jag så uppe i varv så jag sov inte på två dygn.
Sedan ebbade det ut. Nästa prövning kom 10 år senare och den var betydligt värre.
Kampen om besökarna, om företagen, om grynen och om invånare städer emellan ökar.
Sören Sommelius i HD:
”I de första planerna för det nya kongresshuset offrades Ångfärjestationen av politiker som inte hade någon känsla för byggnaden och verksamheten där. Folk blev förbannade. Bortåt 8000 personer protesterade i februari 2010 på debattgruppen ”Bevara vårt Tivoli” på Facebook mot det planerade storbygget av ett kombinerat hotell och kongresscenter på den plats där i dag Färjestationen och kultur- och musikhuset The Tivoli ligger. Sällan har en lokal opinion växt fram så starkt som den här.”
Hasse drar fingrarna genom den numera klassiska Hassefrisyren, rakt uppstående på båda sidor om den kala hjässan.
– Det är klassiskt. När man skjuter över folks huvuden så blir folket vansinnigt: ”Rör inte vårt Tivoli. Rör inte kåken!” Det visade sig att den verksamhet vi bedrev lirade tillsammans med de klassiska värden som finns i huset, när det verkligen gällde så gick folket ut på torgen.
DET ÄR KLASSISKT. NÄR MAN SKJUTER ÖVER FOLKS HUVUDEN SÅ BLIR FOLKET VANSINNIGT: ”RÖR INTE VÅRT TIVOLI. RÖR INTE KÅKEN!”
Det fick stå kvar, eller ja nästan.
Hela huset rullas tvärs över Hamntorget den femtonde mars 2016 till sin nuvarande placering på Köpenhamnskajen 1.
Sedan i september:
Nypremiär. Nya planer.
Kollegan Jocke hade då slutat MEN:
Uppåt uppåt och framåt framåt.
PANG.
2017, smäller det en gång till. Man kör på hårt. Och rakt in i väggen.
Virveln suger skeppet allt närmare botten.
Hasses röst brister.
– Glömmer aldrig Sigge, grabben där hemma, han cyklar till skolan och jag ska cykla vidare in till stan. Han säger när vi skiljs: ”Pappa är det idag det blir offentligt, va?” ”Ja.”, säger jag. Usch fy fan. Jävla piss…
Ja, det är väl det det är, ”ett jävla piss” att stå där när Tingsrätten öppnar den dagen med en undertecknad konkursansökan i näven. Som en annan statare Månsson när han i filmen Den enfaldige mördaren står inför fabrikören i hans hem på julafton med de där hundralapparna han är skyldig, och som han har brutit sin rygg för, och fabrikören slänger in dem i elden och säger: ”Det är inte pengarna, det är principen, God jul på sig Månsson”.
Ja God Jul Jönsson.
Tomas Andersson Wij beskriver i Tivoliboken sitt låtskrivande och artisteri som ett kall, en övertygelse.
– Jag tror inte att man kan vara artist om man inte tror att man har något unikt att erbjuda. Det lyfter en också i svåra stunder, typ: ”Förlåt dem Jesus, för de vet inte vad de gör”. Som när man står på en stadsfestival indränkt i Langosdoft och blir överröstad av Broder Daniel från en annan scen, ha-ha.
I den här övertygelsen ser han även likheter med släktet arrangörer.
– De är också riskbenägna män-niskor med ett visst mått av galenskap inom sig, en slags cowboys som vågar chansa.
Dags för en ny Fågel Fenix-manöver. Bara Vara-gruppen går in och tar över. Anställer Hasse.
Så nu, samtidigt som vi är framme i Helsingör och Pernille vänder tillbaks mot Helsingborg, så är vi i nuet.
Anfäkta och anamma.
Bomber och granater.
Konkurser och rekonstruktioner.
Pandemier och vacciner.
Nytt gig, nya möjligheter.
Vidare mot 25 år och sedan vidare.
– Jag är stolt och glad för att Ångfärjan står kvar. Den hade ju liksom inte gjort det om inte vi hade varit så envisa. Att vi bara gett upp det för länge sedan och bara ja, fuck you, liksom varsågod! Lämnat alltihopa, men nä den fanns aldrig. Inte i min värld! Det här är viktigt liksom också för kommande generationer. Ett stadens landmärke som det faktiskt är.
– Vi fyller alltså 25 men jag ser ju inte det som någon slutstation på det sättet. Utan jag har alltid sagt att Tivoli ska leva vidare på alla sätt och vis. Det är viktigt att ett sådant här ställe finns. En plats för folk att mötas på. Och jag vill verkligen det.
Kunde vara slut här men Ulf Gerhard Lundell hade ju första ordet, så han får det sista:
– ”Livet det ska levas glatt så sitt inte där och lipa!”
Eller är det Hasse som säger det?
THE BOK / BOKEN OM THE TIVOLI
THE BOK är historien om The Tivoli, berättad framförallt av Hasse Hans Gösta Jönsson och är en angelägenhet inte bara för musikälskaren utan för alla som har ett intresse av populärkulturens roll i ett vidare samhällsbygge. Boken är dessutom ett första steg i att skapa en stiftelse för årliga stipendier till nya artister i The Tivolis uppskattade tävling för unga musiker, ”Popkorn”.
Författare till detta praktverk är: Åke Högman.
Art Direction, form och illustrationer av: Tobias Green.
Boken är utgiven av Votum förlag och kan beställas via: thetivoli.se